Tålamod

Sitter i min lilla etta och filosoferar. Kaffebryggaren är det närmaste något ljud man kan komma. Utanför mitt fönster drar kalla höstvindar förbi genom regnet. Jag älskar regn, jag hatar höst och ser med förskräckelse på vad moder natur kan åstadkomma.

Jag är stressad, uppjagad och har dåligt tålamod. Jag har en tentamen om fyra dagar. Trots tre intensiva veckor med timmar av förberedande är jag stressad, uppjagad och har dåligt tålamod. Oron över att inte klara en uppgift som så tydligt står beskrivit och som så tydligt har genomarbetats inte minst under tre veckor, men under två månader. Frågan jag hela tiden kör runt i huvudet är; ska man verkligen känna denna stress och oro i tre och ett halvt år till? Orkar man de?

Då sätter jag mig i min soffa, stänger av alla ljud och andas. Jag andas in aromerna från min kaffekokare, aromerna från min precis lagade kycklinggryta. Jag lyssnar på kaffekokaren, jag lyssnar på ljudet från vinden och regnet som jag så behagar. Allting är i harmoni, jag verkligen njuter av tillvaron att vara ensam.

Jag tänker på hur det kommer att gå om fyra dagar. Hinner jag få det där helhetsbegreppet i all denna hög av information? Hinner jag verkligen? Jag vill inte svettas, jag vill andas. Jag vill inte stressa, jag vill lyssna. Jag vill ha harmoni. Jag tänker, ska jag plugga mer idag? Jag vill. Jag orkar inte. Det går bara att hålla sig fokuserad ett tag, sen tar det stopp. Det har det gjort idag. Men jag vill! Men jag orkar inte.

Jag tror allting i slutändan handlar om att behärska konsten av begreppet tålamod. Stressa inte när du lär dig. Du skulle aldrig stressat när du lyssnar på ditt älskade regn eller känner aromerna från de ljuvligaste dofterna. Stressa inte. Konsten att lära sig någonting nytt handlar om att just lära sig.

Kom ihåg Jesper. Tiden är din vän, ha tålamod och använd den rätt. För om fyra dagar vandrar du ut ut den där salen med långsamma smilband ökandes på läpparna, och när alla andra är stressade tänker du på vinden och regnet. Där finner du ro.

Tålamod är nyckeln, nyckeln till allt.

Ett steg i livet

Sitter och lyssnar till de ljuvliga tonerna av The Tallest Man On Earth och funderar på vilka val man har gjort här i livet. Inspirerad av andra fantastiska bloggare har jag valt att skriva om mina tankar. Ett av alla val som både du och jag gör dagligen. Funderar ofta på mina val och vad de har för betydelse för mig och de i min närhet.

Ett av alla dessa val gjorde jag för lite mer än ett år sedan. Jag valde att börja studera till lärare. Mitt första år bodde jag hemma hos föräldrar för att jag delvis inte kände mig mogen för att bo och leva ensam men även för vetskapen av att inte kunna ringa mina närmsta vänner och fråga om vi ska kolla på fotboll, spela tv-spel, eller bara njuta av varandras sällskap. Jag är en väldigt social människa av mig, vilket innebär att ensamheten i en liten etta i en annan stad skrämde mig och skrämmer mig fortfarande. Detta inte för att mamma ska laga min mat eller tvätta mina kläder, utan av vetskapen att de där tv-spelskvällarna försvinner.

September i år gjorde jag efter ett år av betänketid valet att flytta till den där andra staden i den där lilla ettan utan de där tv-spelskvällarna. Jag flyttade tre mil västerut, tre mil tänker ni, det är ingenting. Och visst, jag har en bussresa på 45 minuter hem till min kära hemstad. En hemstad jag finner djupt älskvärd och behaglig.

Idag är det natten till den 8 Oktober och jag sitter här i min lilla etta med ett stort mörker av den stilla natthimlen utanför mitt fönster och tänker. Jag tänker på mina vänner där hemma, de där vännerna endast tre mil bort. De där vännerna jag håller så kärt men känner att kontakten med blir mer och mer diffus. Det är inte av någon vilja från någon av sidorna, det bara blir så med tre mil oss emellan. Just ikväll känner jag ensamheten krypandes upp i mina tår, vidare över knäna och in i magen. En känsla jag hatar. Missförstå mig inte, jag har otroligt trevliga och några av de skönaste människorna i min närhet nära mitt nya hem också. Men, den där känslan vill ändå inte försvinna. Har jag gjort rätt val? Är det dags att ge upp ett äventyr efter bara en månad eller ska jag stå på mig och försöka vinna tillbaka min rätt att göra val, val som jag mår bra av.

Jag saknar mina gamla lagkamrater, snacket innan träningar och glädjen efter en vunnen match. Jag saknar lukten av staden, saknar att skratta till dåliga skämt på en dialekt endast en tiondel i Sverige förstår sig på. Jag saknar den uttjatade nattklubben på lördagskvällar och den välstekta korven efteråt. 

- Jag saknar mycket

Min hjärta säger, stå på dig Jesper, våga vara annorlunda, våga göra något nytt, våga vägra ensamhet. Trots allt spenderas tiden man är lycklig med andra människor, ett simpelt leende kan bringa kärlek, glädje och värme i en människa. Jag tänker lyssna på dig hjärtat. Jag tänker våga.
- Det är trots allt bara tre mil.